Men glad påsk på er alla så där i sista minuten :)

Själv har jag tagit mig en riktig latar helg och då menar jag att jag har latat mig, har inte ens gått på mina älskade zumbapass. Efter att ha haft en sjuk gubbe här hemma så känner jag att musten gått ur mig,maken har varit sjuk i 3 v och hostat som en galning. Innan dess så hade han hög feber så han har snurrat som en propeller i sängen, det har inneburit att jag sovit mycket dåligt.

För en tid sedan pratade jag med en kompis om hur snabbt vi tar till oss när någon säger något negativt om oss.  Visst är det konstigt att 100 personer kan säga tusen bra saker om oss och så kommer en enda person och säger en liten negativ sak. Visst vi har hört de positiva sakerna men det är den enda negativa ordet som får golvet att rämna under oss, den får att tvivla på vår förmåga fullständigt.

Jag är precis lika dan själv, jag kan älta om och om igen vad jag kunnat göra annorlund och om personen har rätt osv. Varför gör jag det, när det egentligen är de positiva sakerna som jag ska till mig och växa med? 

Läste Jag är Zlatan i helgen och jag måste säga att jag imponeras av honom, han är så annorlunda mot mig själv. När jag möter motgångar så tänker jag - Det där ska jag inte göra för jag är inte bra på det. Han är tvärt om, ju svårare saken är eller ju mer någon säger att han är dålig på det desto mer vill han visa att han kan. Tänk om jag vore lite mera som han......

Jag har alltid i hela mitt liv känt att jag måste vara duktig på saker för att göra dem eller att känna mig godkänd  även som vuxen.  Jag känner mig ofta eller alltid värdelös, jag har stora krav på mig själv och när jag gör det så blir det ofta att jag inte ens prövar för jag kan ju inte.

T.ex känner jag är helt värdelös på att ha ordning och reda, min nära har kritiserat det många gånger. Det innebär att jag helst inte vill att någon ska kliva in i mitt hus, blir så himla stressad bara vid tanken att någon ska besöka mig och se min röra. Även om jag har städat och plockat som en galning i flera dagar så sitter det där innanför pannloben hela tiden. Där för bjuder jag sällan hem människor för jag vet hur dålig jag är på att städa, hur stressad jag kommer vara över mitt fula hem. Nu var det här bara en sak, så här fungrar jag i allt.

Det finns bara en sak som jag som vuxen gett mig in i och accepterat att jag inte kan och att jag ska göra det med glädje utan krav på mig själv. Det är zumban, jag är långt, långt ifrån duktig där men eftersom jag gick in med den inställningen så har det gått lättare än vanligt att acceptera att jag inte kan. 

Med tanke på hur jag funkar och min kunskap inom zumba och dans så är det svårt för mig själv att fatta att jag numera står längst fram och kör passen. I onsdags körde jag t.o.m en låt själv, det mina vänner är ofattbart så här i efterhand men jag blev överrumplad av ledaren och hann inte tänka när hon sa. Bettan du kör den här för jag måste vila.

Kontentan av mitt svammel är att jag önskar jag vore mera som Zlatan, knyter näven och säger - Jag ska visa dej(eller mig själv) att jag kan istället för att inte ens pröva pga att jag dömt ut mig själv redan för att jag inte kan.