Ibland så finns det en mening med allt och ibland blir man förundrad över att saker och ting sker här och nu.

Ibland letar man pusselbitar ett helt liv men får aldrig ihop bilden men så en dag så får du en aha upplevelse och pusselbiten är på plats. Den där puzzelbiten som du letat kan vara hur viktig som helst så när den kommer kan den avgöra om det blir glädje eller tandagnissel.

Vad jag förstår så fick sonen en puzzelbit inför JVM, han hittade en avgörande puzzelbit i sitt skytte. Han har tydligen flyttat sin ena fot  10 cm och då fått en annan känsla i sitt skytte. Snacka om att han fick till skyttet vid rätt tillfälle...

Jaha hörrni.....vad ska man säga efter en sån här vecka?

När Robban blev uttagen till JVM så kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig den vecka som jag har fått upplevt. Det har varit en berg och dal bana, måndag med oro, hjärt problem. Onsdag stafettsilver, tordag en 19:e plats och bästa svensk. Att bli 19:e är i min värld en otrolig prestation och svårt att fatta för en bonnkärring som jag.

Han blev dessutom 19:e och var inte nöjd med åkformen.....

Inte kunde jag väl då tänka mig att han idag skulle göra en än bättre placering, kan ff inte förstå att han idag åkte och sköt upp sig till 10:e plats. Han sköt en drömserie, 0-0-1-0, gissa om jag skrek i min tidtagningsbås i Sundsvall.

Så himla roligt för honom, vi fick dessutom ett sms i från honom igår att Madshus gett honom ett par nya skidor igår och jag misstänker att han kommer vårda dem ömt.

I helgen har det även varit skidskytte i Sundsvall och igår gjorde Linda en sån fantastisk insatts. Det var så himla kul att få se henne nöjd och glad. Det värmde ett moders hjärta ska ni veta, jag vill att hon också ska få ha framgång och få se att hon är på rätt väg.

Tyvärr gick det sämre med skyttet idag men vad gör det, hon kämpade på så tappert med skidåkningen och att hon inte gav upp den gör mig så himla stolt. 

Nu är det Wallander på tvn, dags att slappa en stund efter en intensiv helg.

Ja vad säger man efter en sån här dag?

På något konstig vis så visste jag att det skulle kunna bli så här men inte vågat hoppats. För dig som inte är så insatt i mitt liv så tog sonen silver på JVM stafetten i skidskytte. 

När tävlingen började var jag inte så nervös, förste åkaren sköt några bom men lyckades klara sig undan straffrundor och lämnar över som 6:a till deltagare två. Han missar också några skott men lyckas även han få ner alla prickar på båda sina skjutningar och han lämnade över till min son som 8:a. Ska jag vara ärlig så tyckte jag det var rätt skönt att de bommade, hade de lämnat över som 1,2 eller 3:a då tror jag det hade blivit tuffare men det är vad jag tror.

Hur som helst, jag satt på mitt kontor och tittar på hur han åker och så går han in för skjutning som 9:a, börjar med bom, sen träff och en bom igen.....då började jag bli riktigt nervös. Det enda jag tänkte var, gode gud är det någon gång han behöver göra rätt på skjutvallen så är det idag. Väntar nervöst på att han ska skjuta reservskott nr 1 och det blir en träff samtidigt ser jag att de andra bommar friskt. Reservskott nr 2 sitter också och han åker ut som fyra!

Då var jag så nervös att jag tappat känsel i händerna, skulle försöka svara på ett sms från min kollega men det gick absolut inte att svara, hur än mkt jag försökte så blev det bara fel ord. 

Släpper telefonen på skrivbordet och går in till en annan kollega och säger- Jag är så nervös att jag tror jag dör och jag menar det.

Han bara tittar på mig och säger, ligger han bra till för jag missat att kika på skjutningen, mm fyra svarar jag och en skjutning kvar....klarar inte av att se det tror jag. 

Han bara tittar på mig och säger - Idag kommer Robban att klara det, är det någongång han kommer vårda skotten så är det idag. Tillsammans med flera kollegor så såg vi på sista skjutningen, träff, träff,bom, träff, träff. 

Jag kunde knappt andas medan han laddade reservskottet och då gör han det, sätter reservskottet och åker ut som tvåa. 

Min son har skjutit upp sitt lag från en åttonde plats till silvermedalj på ett VM, det är en känsla som så himla svår att beskriva. 

Strax där efter ringer min man och säger precis det jag kände då och ff känner.....vad säger man om det här?

Det är en fråga som gnagt i huvudet hela dagen för mig också och den andra frågan är......när ska jag få tillbaka känseln i handen :)

Det svänger snabbt, i måndags då fick han bryta tävlingen för att han hjärta rusade pga en extra nervbana han har till hjärtat. Då var det inte heller så lätt att sitta hemma i Svergie och inget kunna göra. Att det hände i måndags gjorde ju saken inte lättare idag heller många, många tankar rusade genom huvudet. 

Skulle det komma tillbaka, skulle han orka efter den pers som han gått igenom dagen före, var han mentalt där osv.

Hur som helst, jag är så himla glad för grabbarna att de fick visa vad de kan för om det inte var nog så tog tjejerna silver i deras stafett på fm.

Återväxten är räddad :)

Nu en bild som jag lånat av Linn Adolfsson som är med som ledare.

I morgon kommer jag vara extra nervös, då ska Robban starta igen VM. Denna gång kör han tredjesträcka på stafetten och jag är så orolig att det ska bli som i måndags när han skulle köra stafetten. 

Hans hjärta började rusa och slutade inte, de svenska landslagsledarna beslutade sig för att tvinga honom att bryta tävlingen.....vilket jag misstänker inte var det lättaste att få honom att göra. 

Han mår idag bra och har varit och tränat men det gör mig inte så mycket lugnare men samtidigt måste jag lita på att han vet vad han gör. Det samma gäller landslagsledningen men jag vill ju att han ska få tävla och göra rätt för sig.

I kväll gjorde jag mitt 4:e zumbapass på tre dagar, galet.....roligt och jobbigt men nu ska jag vila mig till söndag kväll.

Nu har jag enorm träningsvärk i rumpan, skönt till viss del men man tycker ju att man kunde få gå ner lite i vikt också med tanke på att jag sliter som jag gör.

Nä nu blir det en kopp te sen ska jag sova och vila bort snuvan

Har varit och dansat zumba, vad annars :) 

Först ett varmt och roligt pass på Fekagården, där står jag ALLTID längst bak tillsammans med min galne vän Christine.  Vågar någon ta våra platser så blir vi lejoninnor, ingen vågar numera sig på att försöka ta våra platser.

Efter fekagårdens pass åker vi, dvs jag och Christine vidare till Forsmo och är med på ett pass till. Då brukar jag stå lite längre fram men Christine står längst bak. Förra gången försökte jag stå längst bak men jag gav upp för det gick helt enkelt inte, jag stod brevid en kvinna som inte en enda gång dansade åt rätt håll. Jag gav upp och gick framåt igen. 

Idag blev jag ombedd av ledaren att stå framme och hjälpa till med korreografin. 

Håll i er nu, jag stod på scenen två gånger i kväll och hjälpte till dansen och som om inte det var nog så stod Christine också där med mig på en låt. Å vet ni, jag var inte ett dugg nervös och jag tror inte jag gjorde bort mig allt för mycket.

Tänk er att jag, en fet,  medelålders, taklös kvinna står och dansa inför en grupp och tycker att det är r o l i g t.

Som tur vad kommer det inte ske fler gånger för det är som min vän Christine sa, nu är risken stor att de som betalat för kursen vill ha pengarna tillbaka.

Hur som helst, jag har haft skitkul i kväll och svettats som en galning.

Idag åkte vi till stugan för att skotta taken, vi hade egentligen tänkt ta med skotern men vi kom iväg så sent så det var lika bra att vi inte tog den. 

Det var inte så mycket snö på taken men det räckte för att man skulle bli svettig i alla fall.  Passade på att ta hem alla sängkläder också, lika bra att ha dem tvättade när säsongen drar igång. Sedan så planerar vi att riva upp alla golv i stugan så då ligger täcken, kuddar och lakan mm lika bra hemma. Lite kul att komma igång med stugan igen faktiskt. Vi gjorde upp en eld i vedspisen och njöt för en kort stund av värmen som spred sig. Så himla kul att få planera lite hur vi skulle vilja göra för att få lite ordning och som vi vill ha det. Stugan är rätt mörk i sig så vi(läs jag) vill ha mera vitt där inne och det kommer jag nog få.  I kväll när vi pratade om stugan så kom vi även på lite andra saker vi ska göra där.

Medan vi stod på taket och skottade kom jag på en idé som jag presenterade för maken, han var väl inte överförtjust över den. Mummlande lite om att det kommer krävas massor med jobb, vi får se om vi får till stugan överhuvudtaget osv. Jag sa till honom, ja ja om ett eller två år kommer du och säga - Vet du, tänk om vi skulle göra på det här viset ute på bron.

Han tittade frågande på mig och sa varför skulle jag säga det? Men jag vet hur han fungerar, saker måste bara ligga för lagring hos honom och sedan pluppa upp som "hans egen idé" .

Stugan kommer vi nog inte kunna vara i sommar eller i alla fall bo i men vem vet, vi brukar ju vara nå jäklar på att jobba när vi sätter den sidan till. Men vi måste hissa upp den och räta upp den då den sjunkit ner lite och är sned. Golven ska som sagt rivas ur och nytt ska läggas in, vi får nog lägga in golvet löst i år och sätta fast det nästa år så det inte spricker. Vi ska göra ett riktigt furugolv som jag ska vitmåla på något vis....har en idé om hur.

Efter att vi varit stugan åkte vi till svärmor och åt middag, därifrån blev det snabbutryckning ner till stan. IBU hade inte godkänt Robbans kopia av passet. In till honom och hämta det, ilfart hem för att scanna in det, fattades bara det också men skrivaren vägrade scanna. Janne får tag på en granne som har scanner springer dit och lyckas få till en bild. Puh, hade vi inte fått iväg den hade Robban inte fått tävla.

Tänk vad snopet, bli uttagen till VM men inte få tävla pga för dålig kopia på passet.

Kom hem från jobbet med en dov huvudvärk idag, vem vill ha huvudvärk på en fredagskväll? Inte jag i alla fall, inte för att jag skulle göra något speciellt men ändå.

Efter att ha ätit tacogratäng till middag så frågade jag maken om vi skulle ta en sparktur med hundarna då det är så härligt vädre ute nu. Efter viss tvekan så fick jag med mig honom men det blev en riktigt lång tur, en och en halv timme. Hundarna var överlyckliga över att få springa, det är svårt att få "fart" träningar framför allt för jämthunden under vintern. Det går ju inte att släppa honom för då drar han till skogen för att jaga, därför är det så skönt när det går att åka spark med honom. 

Nu sitter man här i soffan, huvudvärken är borta och jag har tagit mig ett varmt bad, rätt nöjd med tillvaron :)

Sonen har landat i VM byn, nu är det bara att hålla tummarna för honom..

Det har gått ut varningar för snökaos i helgen, det vore så typiskt när vi beslutat oss för att åka skoter i helgen.

Sitter här i soffan halvsover, är så himla trött. 

Har sovit så himla dåligt sedan jag började äta penicillinet, magen har brakat ihop totalt. Nätterna har varit en enda lång plåga, magen har varit i uppror och värkt. Har ägnat många timmar åt att ligga vaken eller sprungit på toaletten. 

Idag så tog jag  den sista tabletten, hoppas magen lugnar ner sig nu så jag får sova.

Idag så ringde en gammal farbror hit, det var Jannes gamla skidtränare som sett Robban i tidningen idag. Han är idag över 80 år och tränade Janne när han var junior och om jag inte missuppfattat det så tränade han även Billan då.

Den här mannen var så himla glad för Robbans skull, så fantastiskt att få höra att engagemanget inte försvunnit hos honom. I fjol fick Robban dessutom ett pris av den klubb som den här mannen var tränare för, ett riktigt hederspris tittar man på det vandringspriset så kan jag lova er att det bara är "vinnare" som fått det. Hur som helst så himla roligt att han ringde upp.

I natt står mina frukost fraller på jäsning i kylskåpet på jobbet, i morgon blir det frallor till gubbsen. Själv hoppar jag nog, magen har inte pallat något med mjölprodukter den senaste tiden av tidigare nämnda orsak. Men jag misströstar inte, jag ska glädjas åt att de äter och förhoppningsvis gillar frallorna.

I morgon är det fredag....så skönt för jag hoppas få sova ut i helgen. Eventuellt så ska vi ta skotern och åka i helgen. Kanske åker vi en sväng till stugan också....

Den här bilden var i tidningen idag och ett reportage men bjuder på bilden.