Jaha säg när saker och ting går som man tänkt sig. Idag hade jag ridlektion, allt började bra. Lurade honom att stå stilla och för första gången i mitt liv så kom jag upp på hans rygg utan någons hjälp. Blev så jäkla glad, ett steg närmare att han är en ridhäst.

Tyvärr var det lite små halt i paddocken men lektionen gick kanon bra ända till sista minuten av lektionen. Skulle trava honom på fyrkantsspåret, när jag tappade balansen och stigbyglarna. Stigbygeln slog troligen till honom och han blev rädd och började galoppera men en matte som hängde och slängde på hans hals. Det oundvikliga skedde, jag åkte i marken med en rejäl duns.

Konstigt nog blev jag inte rädd men rejält mörbultad känner jag mig nu. Det enda jag hade i huvudet var att jag måste upp på honom direkt. Så någon minut senare satt jag på honom och travade igen.

Tyvärr kommer jag nog inte på något jobb i morgon, måste försöka komma till kiropraktorn. Jag som skulle till Stockholm på konferens i morgon em men hälsan är viktigare än en resa med projektet.

Idag har det mest varit oturens dag, maken har varit och hjälpt sommargrannen med att av verka lite runt han sommarstuga. När han kom hem nu i kväll inser han att han tappat bort sin mobil. Den ligger troligen nedtrampad i snön, vi har gått där och ringt med min mobil men det hörs inget. Bara att köpa en ny.

Barnen är på väg hem, har precis passerat Haparanda. L ringde hem idag och var så glad. Hon hade gjort en kanontävling och fört upp sitt lag på stafetten till en andra plats, åkt in 56 sekunder. Så roligt för henne, hon har haft en sån jobbig säsong i år med sjukdom mest hela tiden.

Over and out för i kväll.

Sitter här på tu man hand, barnen fortfarande i Finland och maken har åkt i väg och ska hjälpa en sommargranne att hugga ner några träd.

Tänker försöka utnyttja min egna tid till att försöka skriva en ansöka till ett jobb som jag tänker söka. Är så förundrad över att det ska vara så svårt att skriva om sig själv, säga att det här är jag duktig på. Jag har en känsla av att alla andra är duktigare än mig, kan mera saker och framför allt har det mera självförtroende än vad jag har.

När jag tänker så är det svårt att skriva så att jag sticker ut från mängden, jag måste nu skaka av mig den känslan och jobba fram den starka, drivande kvinnan som jag vet finns gömd någonstans.

Vet inte hur många gånger jag tänkt tanken hur min nuvarande arbetsgivare har vågat sätta mig som ansvarig att driva ett projekt om 82 miljoner?! När ska de komma på att jag är fejk? Att jag bara är en vanlig, enkel bondjänta från Helgum?

Nåja på något sätt har jag alltid lyckats få jobb (lurat någon att tro på mig?) och kommer nog att hitta något även denna gång.