Ibland så känner jag mig så liten, okunnig och hjälplös......

Inte på ett sätt som gör mig värdelös utan på ett annat sätt men vet inte hur jag ska förklara det. 

Vet inte hur jag ska beskriva känslan men jag ska försöka

I mitt jobb så möter jag så sårbara människor som behöver mig, min styrka, energi och min förmåga att coacha dem och det tär emellan åt. Möter människor från alla samhällskick, det kan vara fd högre chefer eller en narkoman som har lämnat det livet bakom sig. Oavsett vem som sitter där så vill jag tro att jag behandlar dem lika, att jag ser det bästa hos dem och fram för allt att jag ser människan. Jag vill tro att jag emellan åt är en bra coach och att jag kan bli dra till att förändra någons möjligheter att få tillbaka liv. Att jag kan dra i "handbromsen" när någon har för bråttom och att jag har förmågan att ingjuta mod i den som inte riktigt vågar. 

Ibland lyckas man med sitt uppdrag och då blir jag så glad för den individen men när det inte lyckas det är då jag känner mig lite, okunnig och hjälplös. Men nu är det inte så livet fungerar för det mesta men dessa människor behöver verkligen få lyckas. Fast å andra sidan är det inte lätt att jobba med dessa människor för de säger t.ex att de inte ska jobba för mycket så de ska bränna ut sig igen och det första de ofta gör är just att jobba mer än de klarar av   å så får man börja om sitt coachande på ruta ett igen och troligen igen och igen innan poletten ramlar ner...

Jag vill och behöver vara stark för min egen och deras skull och jag tror vi alla behöver ta till oss dessa ord