Idag har jag funderat mycket på vad som är lycka, kärlek och vad det är som gör att det som en gång var underbar kärlek förvandlas till något jobbigt ja till och med till hat?

Det som gjort att jag funderat på detta är att ett bekanta till oss har bestämt sig för att separera. Så tragiskt när en fin familj måste splittras men precis som jag sa till henne i morse så vet jag om någon vet precis hur mycket hårt arbete, frustration och försoningar samt tårar som ligger bakom ett sådant beslut. Den som tror att beslutet om att skilja sig är enkelt beslut bör nog tänka en liten stund till.

Men tillbaka till det jag skrev från början, vad är det som gör att kärleken dör i ett förhållande? Jag ingen "sanning" i varför det blir som det blir. Men hur man än vänder och vrider på det så är det fortfarande samma människa som man en gång i tiden hade kunnat gått till månen för att få en sekund med just honom/henne. På något sätt så blir den personen med tiden någon "annan". 

Jag misstänker att när man skaffar barn så tappar man bort sig själv och varandra i vardagens alla måsten, jag vet ju själv hur lätt det är att prata om praktiska saker medans viktiga saker om varandra blir osagda. Man tar varandra för givna mm

Jag ser ju här hemma nu när vi är på två att vi hade väldigt lite att prata om, ovant att vi skulle prata om oss och inte bara om praktiska saker kring barnen.

Naturligtvis så påverkas ett förhållande av yttre saker som sjukdom, ekonomi men visst är det konstigt att praktiska saker är viktigare att sköta om än sitt egna förhållande?

Min familj är nu nere i Torsby, Junior SM går av stapeln, klubben har väl några som kan lyckas där ibland min egen son. Kommer vara grymt nervös på hela helgen, stafett i morgon, masstart på lördag och distans på söndag så någon av dagarna borde han väl kunna åka och skjuta bra. Men jag tar inte ut något i förväg, det hade tyvärr tidningen här hemma gjort men den tidningen har inte han fått se :)

Per aspera ad astra

"Mot stjärnorna genom svårigheter"