Håller på att bli ett nervvrak, så himla jobbigt att sitta på hemma plan och ha barnen tävlandes på annan ort. 

Jag sliter så ont med att få inte veta, inte se hur det går. Sonen har gjort en bra insats i två dagar, stafetten igår sköt han felfritt och även hans kompisar så det blev guld för dem.

Några skrev igår att de förstår att jag är stolt efter medaljen och det är klart jag är men jag är alltid stolt oavsett hur det går. Idag så körde Linda sin första tävling på nästan två säsonger pga sjukdom, hon har väl gjort någon enstaka som jag då inte minns. Även denna gång startade hon efter att ha varit sjuk en månad, tyvärr blev det lite för mycket bom idag men hennes pappa säger att hon åkte bra. Tror ni att jag är mindre stolt över hennes resultat bara för att det inte blev en framskjuten placering? 

Nä det är jag inte, inte en sekund heller utan snarare tvärt om. Jag vet medaljens baksida, hur många timmar som krävts för att nå ett mål, vet hur mycket de pressar sin kropp för att nå ett mål. Alla har vi olika mål och delmål, att nå ett delmål är precis lika mycket värt som att nå ett stort mål. 

Linda har nu nått ett mål att få tävla igen och personligen tror jag att vi kommer se en utvecklingskurva även på henne. 

Robban sköt bort en silver medalj idag men vann ett brons, det är inte illa det heller. Han är en ren träningsprodukt med många mål. Han har verkligen jobbat sig upp till den idrottsman han är idag och en sak är säker han vill nog mer än vad han presterade idag.

Kort sagt jag är stolt över att de orkar träna och att de gör det av egen vilja, att de sen lyckas det är bonus för mig som mamma. 

Tack alla mina ungar för att ni ger sån glädje