Ja vad säger man efter en sån här dag?

På något konstig vis så visste jag att det skulle kunna bli så här men inte vågat hoppats. För dig som inte är så insatt i mitt liv så tog sonen silver på JVM stafetten i skidskytte. 

När tävlingen började var jag inte så nervös, förste åkaren sköt några bom men lyckades klara sig undan straffrundor och lämnar över som 6:a till deltagare två. Han missar också några skott men lyckas även han få ner alla prickar på båda sina skjutningar och han lämnade över till min son som 8:a. Ska jag vara ärlig så tyckte jag det var rätt skönt att de bommade, hade de lämnat över som 1,2 eller 3:a då tror jag det hade blivit tuffare men det är vad jag tror.

Hur som helst, jag satt på mitt kontor och tittar på hur han åker och så går han in för skjutning som 9:a, börjar med bom, sen träff och en bom igen.....då började jag bli riktigt nervös. Det enda jag tänkte var, gode gud är det någon gång han behöver göra rätt på skjutvallen så är det idag. Väntar nervöst på att han ska skjuta reservskott nr 1 och det blir en träff samtidigt ser jag att de andra bommar friskt. Reservskott nr 2 sitter också och han åker ut som fyra!

Då var jag så nervös att jag tappat känsel i händerna, skulle försöka svara på ett sms från min kollega men det gick absolut inte att svara, hur än mkt jag försökte så blev det bara fel ord. 

Släpper telefonen på skrivbordet och går in till en annan kollega och säger- Jag är så nervös att jag tror jag dör och jag menar det.

Han bara tittar på mig och säger, ligger han bra till för jag missat att kika på skjutningen, mm fyra svarar jag och en skjutning kvar....klarar inte av att se det tror jag. 

Han bara tittar på mig och säger - Idag kommer Robban att klara det, är det någongång han kommer vårda skotten så är det idag. Tillsammans med flera kollegor så såg vi på sista skjutningen, träff, träff,bom, träff, träff. 

Jag kunde knappt andas medan han laddade reservskottet och då gör han det, sätter reservskottet och åker ut som tvåa. 

Min son har skjutit upp sitt lag från en åttonde plats till silvermedalj på ett VM, det är en känsla som så himla svår att beskriva. 

Strax där efter ringer min man och säger precis det jag kände då och ff känner.....vad säger man om det här?

Det är en fråga som gnagt i huvudet hela dagen för mig också och den andra frågan är......när ska jag få tillbaka känseln i handen :)

Det svänger snabbt, i måndags då fick han bryta tävlingen för att han hjärta rusade pga en extra nervbana han har till hjärtat. Då var det inte heller så lätt att sitta hemma i Svergie och inget kunna göra. Att det hände i måndags gjorde ju saken inte lättare idag heller många, många tankar rusade genom huvudet. 

Skulle det komma tillbaka, skulle han orka efter den pers som han gått igenom dagen före, var han mentalt där osv.

Hur som helst, jag är så himla glad för grabbarna att de fick visa vad de kan för om det inte var nog så tog tjejerna silver i deras stafett på fm.

Återväxten är räddad :)

Nu en bild som jag lånat av Linn Adolfsson som är med som ledare.