Igår så lekte gubbarna hela dagen, Robban 17 år, Janne 47 och Assar ca 68 år grävde med en minigrävare hela dagen. Alla sken som solen hela dagen, skrattade och kände sig nog som barn igen. Lyckligast av dem var nog ändå Robban, han grävde hela dagen. Frågade honom om det var bättre än legogrävaren han hade som liten och det tyckte han.  Vår tomt i sommarstugan såg ut som om det gått fram en jättemullvad där men vad bra att de grävt, nu rinner vattnet undan.  Bilder kommer senare, ev en filmsnutt också.

I lördags åkte Pallis i väg, så sorgligt men vi vet att hon kommer att få det bra där med sin nya familj. Vi kommer nog att åka ner och hälsa på henne när vi fått semester.

Har trotsat värmen och städat vårt sovrum och nedre våningen, kan lätt säga att det var skitigt här.

Nu är det dags att hopp i duschen och försöka sova trots värmen.

Ja idag har man föraning av semestern....Gillas!!!

See U later ;)

Imorgon är det fredag mina vänner...fredag och bara en vecka kvar till semester :)

Idag har jag börjat städa ut mig från kontoret, har snart gjort alla arbetsuppgifter jag har att göra inför semestern...yes jag gillar när jag har läget under kontroll. 

Annat var det när jag började, minns hur jag tyckte det var kaos precis över allt. Pärmarna låg i drivor, vissa arbetsuppgifter låg efter minst ett år. Två upphandlingar var överklagade och behövdes tas omhand om.

Minns hur jag låg vaken på nätterna och gruvade för nästa arbetsdag, hur jag gruvade för att öppna vissa mail för man visste att det inte skulle vara rolig läsning i dem. Det känns som hundra år sedan men det är faktiskt bara sex månader sedan det var som väst. Då var jobbet så kaotiskt så jag sökte ett nytt, var på intervju, åkte från intervjun och visste att jag skulle få jobbet. Blev uppringd dagen efter fick jobbet men jag tackade nej, varför? jo för att jag är ingen som ger upp! Jag ville skapa ordning, få projektet på fötter. Hade jag gått vidare så hade jag aldrig fått veta om jag lyckas eller inte. Nu tänker jag vara osvensk och säga att det har jag gjort. Vet att det är fult här i Sverige att säga att så men ibland måste man få sticka ut näsan lite men vem vet kanske jag lider av hybris :) 

Nu har jag inte varit ensam att få lite ordning på projektet, för utan Eva och Ingeborg hade det inte gått. Vet inte hur jag ska kunna tacka dem när jag går hem i september. Jag vill kunna visa dem min uppskattning för all hjälp och stöttning jag fått men hur??? Ibland räcker inte ett tack och det här är ett sådant tillfälle. Måste fundera lite på hur....................

Publicerar då som utlovat bilder på vårt charmtroll som sätter flickornas hjärtan i brand ...även mitt, vem kan inte älska denna vackra varelser.

 Tog i morse 30 minuters "sovmorgon"....behövdes minst sagt, hade trots det  tunnelseende när jag körde till jobbet. Oh my good vad det regnade medans jag körde ingen bra kombination trötthet och djupa hjulspår i asfalten fyllda med regnvatten.

Men hörde på radion att det skulle bli bättre fram emot kvällen, hoppas på det för jag skulle behöva rida lilleman i kväll. Dessutom behöver jag gå igenom grejorna som ska följa med Pallis när vi säljer henne på söndag. Tungt att sälja vårt charmtroll men det känns rätt att hon ska få glädja andra barn i stället för att hon ska stå hemma hos oss.

Varje dag kommer det mail från förtvivlade barn och deras föräldrar, barnen är ledsna över att Pallis inte ska vara kvar på ridskolan. Senast igår hade det kommit ett nytt mail från en mamma som hade sin dotter gråtande hemma, hon ville säga hej då till Pallis och ge henne en sista kram.

Det här är den första kärleken för många, kärlek denna gång till en häst men lika smärtsamt när det inte går som man tänkt. Alla har vi upplevt olycklig kärlek, hästtjejer gör det tidigt i livet.