Idag har jag åter igen insett att när man föds så föds man med ett kontrakt med döden. Det står inte på kontraktet exakt vilken dag vi ska möta döden utan bara att vi ska göra det. Ibland så kan vi känna att döden finns i närheten men att vi på något sätt lyckas lura den och får fortsätta leva. Sedan en dag står då döden där och säger, nu är det dags.

Idag kom en bekant till mig för att berätta att h*n har cancer med metastaser, nu står döden där och knackar på. Men som h*n sa, jag är inte död än.

I eftermiddag så hade vi livet här på besök, Charli var här och han är livet. Oj så han gick igång när han fick vara ensam med oss en stund. Vi tog av honom blöjorna(fanns en stinkade innehåll i blöjan) och lät honom ligga naken på en filt. Jösses vilken fart det blev på honom han pratade och snurrade runt. La mig ner på golvet och ställde honom på min mage och han hoppade och skrek av glädje. Det lyste av spjuver i hans ögon och jag tror nog att han gillade att busa med farmor.

Linda tog sedan på honom pyjamasen och gav honom välling, sedan somnade han i farmors famn så mysigt så.

Nu ska jag stoppa in en surdegslimpa i ugnen och njuta av livet.

Bjuder på en bild av farmors   , Charlie

Dum Vivimus, Vivamus

"Medan vi lever, låt oss leva"