När jag väntade mitt första barn var det en klok gammal gumma som sa till mig att från och med nu är du gift med oron. Då förstod jag inte riktigt men ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur sant det var. 

Det är lätt att tro att oron för barnen minskar ju äldre de blir men så är det inte, det vet jag nu. Mitt barn är alltid mitt barn oavsett om det är 6 månader eller 25, alltid finns det något att oroa sig för :) 

Har i mitt jobb som undersköterska haft förmånen att träffa ett antal 100 åringar, en av dem var en pigg kvinna. En kväll när jag kom hem till henne, tror hon var 102 då, stod hon uppe på diskbänken och rotade i skåpet. Med hjärtat i halsgropen frågade jag,vad hon gjorde och varför hon klättrat upp diskbänken??? Hon var ju ingen ungdom precis :)

Hon tittade på mig med ögon som glittrade av kärlek och sa lillbubben kommer hem i helgen så jag måste baka hans favoriter. Lillbubben var hennes son, jag hade aldrig träffat honom så jag frågade hur gammal han var för när hon sa lillbubben så lät det på hennes tonläge och uttal som om han var 2-3 år. Nu minns jag inte hur gammal var men troligen runt 80 år.

Det här tycker jag verkligen exemplifierar att mamma är man hela livet och att man alltid kommer vara barn i föräldrarnas ögon. 

Varje gång någon gång av mina barn är sjuka eller ska ut på något "äventyr" så kommer den där oron smygande. Jag säger och gör saker som jag själv hatade att höra från mina föräldrar, jag var ju stor, vuxen och ville inte höra att jag skulle vara försiktig osv. 

Från det ena till det andra så har Linda gått på skolan idag, jag stannar hemma en dag till bara för att jag känner en viss oro över att det kan komma tillbaka lika fort som det slog till förra gången. Därav mitt inlägg om oro idag men förhoppningsvis så ska det gå bra nu. Någon undrar kanske vart maken är som inte ställer upp men han haft en sådan vecka på jobbet som gör att han inte kunnat komma ifrån och det måste man acceptera. Det jag gör på jobbet nu är bara överlämning och inget livsviktigt.

Nästa vecka är min sista på länsstyrelsen, sedan jobbar jag i hemkommunen igen och det känns så skönt att få vara hemma med familjen.