Skulle gå ut och gå med hunden idag, fick en ingivelse när jag gick förbi en av byns grannar. Jag beslutade mig för att gå in och önska byns äldsta par en glad påsk. De blev så glada så tårarna rann ned för deras kinder, ingen annan än hemtjänsten hade varit där hos dem idag.

Tänk vad så lite kan göra mycket, jag känner mig så nöjd med min dag.

Detta par har alltid haft sitt hem öppet för alla, har man gått förbi så har de alltid bjudit på kaffe. Mina barn har alltid varit välkomna där, när de slutade att påska så kom paret hit med pengar och godis till dem. Blev så ledsen när jag hörde henne vara så besviken över att ingen besökt dem idag, höra henne säga att det är bara du som tänker på mig och går in här. Åh vad jag skämdes över att jag inte varit in där på länge.

I morgon ska jag gå dit igen, lovade dem att jag skulle ordna ett mjölkpaket åt dem, de var utan mjölk och kommer inte på affären....men jag har ju ett fruset paket i frysen som vi kan ta fram så har vi till gröten på söndag sa hon. Vem vill äta upptinad frusen mjölk?? Inte jag inte, så jag lovade att handla mjölk till dem i morgon.

En sak är säker det är inte lätt att bli gammal.

Tänk vad en god natts sömn kan göra för själen och vilket uppvaknande vi fick. Taxi stod utan för vår gård och ville dela ut ett telegram till sonen, kommunen som ville uppmärksamma honom och hans medaljer. Misstänker att släkt och vänner dyker upp under helgen idag för att fira honom.

Igår var jag helt slut, tidtagningen under SM tog musten ur mig. När jag skulle göra jaktstarten så fungerade det inte som det var tänkt. Fick sitta och lägga in första dagens resultat i en ny tävling och det fram till 01:30 att göra det somnade vid 2:30 tror jag och upp kl 05:30. Inte lite trött jag var den dagen men det gick att genomföra tävlingen i alla fall. En period hade jag lätt panik kan jag säga och ångrade rejält att jag tagit på mig ansvaret att ta tid på SM.

Men tröttheten utbyttes otroligtnog till glädje på em :D

Igår när jag var ute och promenerade med min hund fick jag äntligen tid att fundera på det som hänt. En tanke som slog mig när jag gick var att få människor förstår hur mycket pengar vi lagt ner på barnens idrott i utrustning, skjutsning, semester från jobb mm. Det har varit tungt många gånger men det har varit värt det för att få uppleva hur sonen nu uppnådde ett av sina delmål. Det är för det här ögonblicket jag har varit fattig i nästan hela mitt liv och kan fortsätta vara det.

Nu hoppas jag bara att L kommer igång med sin träning, kan hitta inspiration och motivation till att träna. Hon har samma kapacitet som R men har inte hittat drivkraften att driva sig själv att träna. Nu kan hon se vad man kan uppnå och jag hoppas hon förstår att vi tror på henne och att hon inte ska känna att hon blir bortglömd.

Nu ska jag in till stan och påskhandla lite mat men måste även köpa mig ett par träningsbyxor, saknar något bekvämt att ha på mig när jag är hemma. Annars blir det nog en slappar dag med familjen.

Bjuder på en bild av L när hon kämpar ute i spåret på stafetten.  

och en bild på hur snygg de krigsmålar inför tävlingar :)