Idag går mina tankar till en fantastisk kvinna, en kvinna jag har fått förmånen att lära känna. Hon har nu lämnat jordelivet, skatta er lycklig ni som nu får sällskap av henne i himlen. 

Någon starkare, envisare, godhjärtad kvinna får man leta efter. 

Vi jobbade tillsammans under flera år, fick barn under samma period men sedan händer det som ofta sker. Man tappar kontakten, vi pga av att vår arbetsplats splittrades, vi sågs ibland och sa några ord till varandra. Minns en gång när vi träffades, strax efter att hon fått sin sjukdom. Där stod hon stark, sa med självsäkerhet.... jag tänker överleva detta och det gjorde hon, den gången.

Ibland har jag tänkt att jag skulle åka och hälsa på men inte kom jag mig för, det som en gång var enkelt blir svårt med tiden. Förr var det enkelt att åka dit och sätta sig med tiden blev det svårare att "faca" henne och sjukdomen.

Tänk så mycket roligt vi hade tillsammans då vi jobbade ihop, ler ff vid tanken på vår tjejkväll. Vi sminkade dig, färgade håret du tyckte du var så snygg, kanske att håret var en aning för rött. Roligt hade vi på kvällen/natten, du hade smygit dig in till maken och lagt dig. Nästa morgon vaknade du av att han undrade "vad fan har du gjort med håret?" 

Även vi såg på måndagen att det var lite för rött eller rättare sagt för morotsfärgat :) 

Livet är inte rättvist, det finns så många som inget hellre vill än att få somna in, kanske var det din önskan den sista tiden också. Men jag vet att du kämpade för att få vara med din familj, att få uppleva dina barnbarns födelse, dina barns studenter mm.  Du kämpade så mycket att du ibland glömde bort dig själv men det var sådan du var som person.

Vila i frid Marie