Först av allt tack för alla som skrev till mig igår, kändes konstigt för det var inte så det var menat.

Det var menat som en hyllning till min vän, inte att andra skulle tycka synd om mig. Visst jag sörjer en förlorad vän men mest sörjer jag över att två underbara tjejer förlorat sin mamma. 

Jag mår fruktansvärt illa över att veta att hon lyckats ta sig till ytterdörren men inte att ta sig ut. Jag kan känna hennes panik, hur hennes ångest växer och hennes förtvivlan när hon förstår att hon inte kommer att klara detta.

Jag kan verkligen leva mig in i hur panikslagen jag skulle ha varit över att inte få säga farväl till mina barn, få tala om för min familj hur mycket de betyder för mig och hur jag velat att de ska vara starka utan mig.

Hur det än är så måste vardagen ha sin gilla gång oavsett hur mycket jag kommer att sakna min vän.  Hos oss kom vardagen fort, blev uppringd av min granne att båda hästarna galopperat förbi och ner mot stora vägen. 

Kaos kan man lugnt säga att det var, fick kliva upp från jobbet och bara rusa ut. Var så rädd att det skulle bli någon trafik olycka pga av dem men som tur var så var de kärlekskranka och gav sig in till grannhästarna. TACK VERONICA för att du hjälpte mig, utan dig hade det inte gått bra.

Har funderat fram och tillbaka hela hösten hur jag ska göra med dem, om jag ska sälja dem eller ha dem kvar. Hinner inte med dem i den utsträckning jag önskar och idag när de var ute och gjorde byn osäker bestämde jag mig för att sälja dem. Egentligen vill jag inte sälja Manga men när jag inte hinner med dem och inte har några medryttare så känns det lättare att ta det beslutet. Maken har jag dock inte fått med på tankebanorna ännu, han har ett krav just nu och det är om jag säljer Manga så ska han inte sälja till någon i närheten. MEN där är inte sista ordet sagt......

För övrigt har jag varit duktig i kväll igen.....jag och Linda var ute och joggade i 50 minuter. Dessutom gick det fantastiskt bra för Linda, det gillas.